En kortvarig tanke

Nu när jag formaterar om lite på denna sida, denna lilla gryningsskriften som sidan kanske kan heta egentligen, så funderade jag:

Varför är jag stel i huvudet? I tankarna? Mnuff kan handla om att vara lite stel och trög i sina funderingar, och lite kort i rallysvängarna(?..en bild jag fick, att de små tankarna kör runt i bilar på nervbanorna som i ett stort race). Som om man inte kommer någon vart, som om idé-hamstern sitter fast i sitt hjul. Det går runt och runt och ingenting kommer någonvart. Massa tanke-energi som åker berg- och dalbana tusen gånger.


Just det, jag har inte druckit kaffe idag.

Mnuff kan vara viljan att skriva eller läsa en dikt...

En dikt jag skrev från förra årets Galtarö-upplevelser. Du som inte gillar dikter ska inte läsa. Men detta är det som är Mnuff. Bland annat. =)

En salt fläkt drar in från havet,
Stryker förbi de kala klipporna,
Som ligger gråa, helt utan skydd
Mot regn och piskande fukt,
Och deras hårda rötter går djupt ned,
Under havets yta till en otänkbar botten.

Tomatplantan står i en kruka på halvöns hjärta,
mellan liv och djup sömn.
Bladen har av törst naggats i kanterna till vissenhet.
Solen är nu mild, till och med tallarna vågar ge efter för hösten.

En trasig flugsvamp som försökte ta sin plats vid stigen,
Kommer kanske aldrig förlåta den lilla skon som klev sönder den.
Rötterna vibrerar inte längre till dånandet av tramp och tjut.
Stigen är tom, och alldeles bredvid spanar fästingarna en sista gång,
Efter bara ben, som så nyss var här,
Och kring spelar syrsorna en sista visa,
Inte längre överröstade av barnsång, gitarr och trumslag.

Inne i husen är alla ljus släckta, och alla ljud har rest iväg.
Tvestjärtarna och spindlarna har inga kvar att skrämma.
Och utanför växer högarna av tallkottar,
Som kanske kommer att sakna att fara iväg genom grankvist och björklöv,
Känna de små fingrarna trycka hårt om dem.

Vågorna bryts mot snäckig strand,
Mot hård sten, och mot den mjuka sanden,
Där fotspår från badande barn sedan länge svepts till minnen,
Och de enstaka maneter som simmar strax intill,
Simmar nu ensamma.

Mellan hav och land, i skrev och vrå,
Där kryper krabbor bland knäckta blåmusslor,
Och redan har de glömt,
Hur det var att fångas av en liten hand.

Kring de vita molnen finns gråa konturer,
Som återger en sommar full av prövningar,
Av iver, glädje och av själslig tillväxt.
Och när himlen rör sig,
När molnen formas om igen och igen,
Så visst ser man deras ansikten.

På de tomma ytorna av gräs och grus,
Formas barns spring och lek i bleka dimmor.
Mellan husväggarna, bortom vindens tjut,
Bortom prasslet från sälg och rönn,
Bortom den svaga brisen från havsvall,
Hörs ett och annat barnsskratt.

Om man vet vart man skall leta,
Så kan man, bland alla små droppar vatten,
Bland stänk på bryggan, i vått gräs,
Djupt under fotbollsplanen,
Hitta tårarna från barn.

Det blåser in från havet,
Och stjäl man ett andetag i vinden,
Så att brösten blir tungt,
Kan man känna barnens hårda spel,
Deras kamp för uppmärksamhet,
Att få känna sig behövda.

Släpper man tillbaka andetaget,
Och känner lättnaden i bröstet,
Så är det mer än bara en avspänning.
För värmen kommer tillbaka,
Det lätta trycket från barnens närhet,
Deras kramar och vilja att vara med.

En fläkt drar in från havet,
Drar förbi halvöns grönska, drar med sig något,
Och försvinner lika fort som den kom,
Iväg mot något nytt.

Du är allt för söt, Jimmy. Tänka sig att du med dina påhitt kan försköna min annars så tråkiga vardag. Pusspuss på dig (garv) LottaPotta.

Drömmar

Folk brukar alltid tala om mardrömmar... Men jag tänkte berätta om en dröm där jag kände, ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Harmoni kanske, att vara i fullständig balans. Någon form av lycka. För det var det jag kände när jag vaknade.

Jag drömde att jag var liten, inte liten i den bemärkelse att det var från min barndom. Utan det var från en annan barndom. Kanske från ett annat liv, kanske en fiktiv sådan, kanske ett symboliskt bildsspel för frihet och tillfällig känsla av total självkännedom. Och kanske är just den tillfälliga känslan av total självkännedom detsamma som frihet.

Hur som helst, så var jag liten. Ett barn som lekte med min lillasyster i ett höjt landskap där det fanns en flod som sprängde sig fram. Vi var klädda i vuxenkläder, så där som man kunde vara någon gång innan målgrupper som barn och ungdom ens fanns att betänka i samhället. Kanske var det 1800-tals-aktigt. En känsla av alpiska folkdräkter får jag såhär i efterhand.

Jag minns att jag tittade ner på ån som sprängde sig fram i landskapet; som höjde sig och sänkte sig i horisonten, vars kontur mot himlen var fransad med furuskog. Det var långt ner till ån som låg som en silvrig orm mellan klippor, sand och grus. Runt mig var det nog ljung, eller snarlik vegetation. Jag fick svindel av att titta ner, och plötsligt och ologiskt, så faller jag rakt ner. Men jag träffar aldrig marken. Jag gör en u-sväng och flyger uppåt. Och så tittar jag från himlen mot all omnejd. Och så önskar jag att jag befann mig någonstans i horisonten, i någon av de skogarna där. I ett ögonblick, så darrar omgivningen runt mig, som ringar på vattnet, och så är jag där. Jag glider omkring bland stigar och mellan rötter.

Dit jag vill, där hamnar jag, där är jag. Och jag minns som starkast att jag njuter av att färdas obehindrat, och det som fröjdar mig mest är alla synintryck. Naturen i sin helhet, ovanifrån: med alla klungor av trädkronor som darrar lätt i vinden. Naturen i detalj, inifrån: alla barr, lerspår och avtryck som blir stråk och stigar. Sedan vaknade jag bara upp, som man gör efter en mardröm. Plötsligt och klarvaken. Fast istället för att återhämta mig och hitta rätt rytm att andas på, så kände jag lugn. Tja, kanske harmoni.

Mnuff handlar tydligen om drömmer; har du en dröm; minns du den svagt eller detaljrikt? Kvittar skriv av dig. Det är okej att drömma lite konstigt eller som vanligt. Vad nu en vanlig dröm är? Och varför drömmer vi? Måste vi acceptera denna tråkiga logiska förklaring att det handlar om att sortera minnen och ladda batterierna. Om det handlar om att ladda batterierna, varför drömmer vi då mardrömmar? Det laddar inte mina batterier?

Efter fyllan...

Fylle- och festminnen finns det gott om. Det värsta som jag själv varit med om var nog på min storebrors bröllop. "Det hör till, det finns inga bröllop som jag känner till som blivit som man tänkt sig", är förtröstansfulla ord jag tar till mig när jag tänker på denna ångestfyllda stund. Det var min mamma som sa dem. Men det har börjat bli ett litet leende när jag tänker på det, på vad jag gjorde och hur det blev. Ett tecken på att minnet finns mer i fjärran än nära och det dåliga i minnet har börjat fallera och söndra bort.

Saken är väl att jag har inte haft världens bästa relation med min storebror. Och så blev jag full. På hans bröllop. Han får väl skylla sig själv när han bjuder på så mycket sprit. (nja...) Det började fint. Jag sjöng en kort liten vers, ensam, inför de nyss vigda. Min bror och hans fru. Hon fick ett par tårar i ögonen. Han visste nog inte vad han skulle göra.

Sen var jag och min kusin, en god vän sen barnsben, och provsmakade på tyskimporterad öl som fanns i min brors garage. Både den första och andra magsäcken fylldes med det kalla, brusande giftet. Vi snackade gamla minnen och om hur det var och läget i livet och om vardagen, kärlek och karriär. Och sen gick det av farten, råkade välta en av bröllopstårtorna. Hon, ja, frugan till min bror, som förmodligen redan var bra i gasen, ja hon med, blev gråthysterisk. Till det ska väl sägas att tårtan stod lite dumt, och en person med dålig koordination, ja: jag, gavs bara ett val av ödet. Nämligen att välta tårtan. Osis.

Sedan var jag och min kusin, efter ett par timmars sinnesmörker, i taxikö. Mitt i stan. Där jag spelade utvecklingsstörd för att komma före i kön. När jag ringde och bad om ursäkt, dagen efter, kunde jag få en glimt av hur Jesus kände sig när han gick genom gator och torg med sitt kors. Via Dolorosa, den smärtfyllda vägen, jag var där.

Jag vet inte om det är så mycket mnuff det här, men kanske har du något mnuffigt i bröstet som vill ut? Lättsamt som tungt, eller kanske ett minne som inte väger alls.

Livet flyter

Panta rei, allt flyter, som den gamle greken Herakleitos en gång sade, eller skrev, eller hur vi nu vet att han sade så. Själv tycker jag att livet flyter. Inte just i betydelsen av att "du kan inte stiga ner i samma flod två gånger", som Herakleitos menade vidare med sitt uttryck "panta rei", utan just i betydelsen att det du önskar ska hända, det händer. Dit din vilja riktas, åt det hållet flyter universum, livet, vardagen. Inte på det sättet att du kontrollerar omständigheterna eller i vilken form din "vilja" ska ta, absolut inte. Men ditt sätt att se på de små tingen och så du förberett ditt sätt att tänka, så påverkas också ditt liv. Mitt liv kanske jag ska säga. När jag är ordnad och försöker strukturera saker, ju mer ordnat svarar världen. På både gott och ont. Och när jag låter livet flyta, så kommer de saker jag önskar flytande till mig, i olika former.

Kanske handlar det om vilka glasögon jag har på mig och hur jag väljer att se på världen. För det som händer kan jag inte göra så mycket åt, och det är inte det jag säger. Men med andra glasögon ser jag också andra möjligheter, möjligheter som går hädan med en annan syn på livet. Och andra möjligheter går hädan på grund av de glasögon jag väljer att ha. Om jag nu väljer att ha dem, eller om min syn är ett resultat från omgivning och gener.

Så vilka mål, visioner och leverne har du satt upp. Har jag satt upp? Har jag rätt glasögon för de målen? För det sätt jag vill leva? Om du inte har det, om jag inte har det, så bör vi tänka om för att om livet ska flyta dit vi vill, så gäller det att börja titta i rätt riktning. Och det börjar i de små detaljerna.