Tidens tand

Ibland vill jag bara skrika rakt ut. Tiden går alldeles för fort och jag skulle vilja gå och lägga mig i min mammas livmoder igen. Men så kommer jag att tänka på att tiden den existerar ju egentligen inte. Den är bara en mock-up, det enda som händer är att planeterna går runt i sina banor ju. Och då blir jag så glad för då innebär det ju att jag kan ta det helt lugnt. Jag har ju inte bråttom egentligen. Så då kan jag i lugn och ro lyssna på väggklockan som sakta tickar och betrakta pendeln som sakta svänger fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är meditativt... Kanske ska jag plocka bort ett visset blad från pelargonian. Så kan vi vara glada tillsammans, hon och jag.