Mnuff kan vara viljan att skriva eller läsa en dikt...

En dikt jag skrev från förra årets Galtarö-upplevelser. Du som inte gillar dikter ska inte läsa. Men detta är det som är Mnuff. Bland annat. =)

En salt fläkt drar in från havet,
Stryker förbi de kala klipporna,
Som ligger gråa, helt utan skydd
Mot regn och piskande fukt,
Och deras hårda rötter går djupt ned,
Under havets yta till en otänkbar botten.

Tomatplantan står i en kruka på halvöns hjärta,
mellan liv och djup sömn.
Bladen har av törst naggats i kanterna till vissenhet.
Solen är nu mild, till och med tallarna vågar ge efter för hösten.

En trasig flugsvamp som försökte ta sin plats vid stigen,
Kommer kanske aldrig förlåta den lilla skon som klev sönder den.
Rötterna vibrerar inte längre till dånandet av tramp och tjut.
Stigen är tom, och alldeles bredvid spanar fästingarna en sista gång,
Efter bara ben, som så nyss var här,
Och kring spelar syrsorna en sista visa,
Inte längre överröstade av barnsång, gitarr och trumslag.

Inne i husen är alla ljus släckta, och alla ljud har rest iväg.
Tvestjärtarna och spindlarna har inga kvar att skrämma.
Och utanför växer högarna av tallkottar,
Som kanske kommer att sakna att fara iväg genom grankvist och björklöv,
Känna de små fingrarna trycka hårt om dem.

Vågorna bryts mot snäckig strand,
Mot hård sten, och mot den mjuka sanden,
Där fotspår från badande barn sedan länge svepts till minnen,
Och de enstaka maneter som simmar strax intill,
Simmar nu ensamma.

Mellan hav och land, i skrev och vrå,
Där kryper krabbor bland knäckta blåmusslor,
Och redan har de glömt,
Hur det var att fångas av en liten hand.

Kring de vita molnen finns gråa konturer,
Som återger en sommar full av prövningar,
Av iver, glädje och av själslig tillväxt.
Och när himlen rör sig,
När molnen formas om igen och igen,
Så visst ser man deras ansikten.

På de tomma ytorna av gräs och grus,
Formas barns spring och lek i bleka dimmor.
Mellan husväggarna, bortom vindens tjut,
Bortom prasslet från sälg och rönn,
Bortom den svaga brisen från havsvall,
Hörs ett och annat barnsskratt.

Om man vet vart man skall leta,
Så kan man, bland alla små droppar vatten,
Bland stänk på bryggan, i vått gräs,
Djupt under fotbollsplanen,
Hitta tårarna från barn.

Det blåser in från havet,
Och stjäl man ett andetag i vinden,
Så att brösten blir tungt,
Kan man känna barnens hårda spel,
Deras kamp för uppmärksamhet,
Att få känna sig behövda.

Släpper man tillbaka andetaget,
Och känner lättnaden i bröstet,
Så är det mer än bara en avspänning.
För värmen kommer tillbaka,
Det lätta trycket från barnens närhet,
Deras kramar och vilja att vara med.

En fläkt drar in från havet,
Drar förbi halvöns grönska, drar med sig något,
Och försvinner lika fort som den kom,
Iväg mot något nytt.