Efter fyllan...

Fylle- och festminnen finns det gott om. Det värsta som jag själv varit med om var nog på min storebrors bröllop. "Det hör till, det finns inga bröllop som jag känner till som blivit som man tänkt sig", är förtröstansfulla ord jag tar till mig när jag tänker på denna ångestfyllda stund. Det var min mamma som sa dem. Men det har börjat bli ett litet leende när jag tänker på det, på vad jag gjorde och hur det blev. Ett tecken på att minnet finns mer i fjärran än nära och det dåliga i minnet har börjat fallera och söndra bort.

Saken är väl att jag har inte haft världens bästa relation med min storebror. Och så blev jag full. På hans bröllop. Han får väl skylla sig själv när han bjuder på så mycket sprit. (nja...) Det började fint. Jag sjöng en kort liten vers, ensam, inför de nyss vigda. Min bror och hans fru. Hon fick ett par tårar i ögonen. Han visste nog inte vad han skulle göra.

Sen var jag och min kusin, en god vän sen barnsben, och provsmakade på tyskimporterad öl som fanns i min brors garage. Både den första och andra magsäcken fylldes med det kalla, brusande giftet. Vi snackade gamla minnen och om hur det var och läget i livet och om vardagen, kärlek och karriär. Och sen gick det av farten, råkade välta en av bröllopstårtorna. Hon, ja, frugan till min bror, som förmodligen redan var bra i gasen, ja hon med, blev gråthysterisk. Till det ska väl sägas att tårtan stod lite dumt, och en person med dålig koordination, ja: jag, gavs bara ett val av ödet. Nämligen att välta tårtan. Osis.

Sedan var jag och min kusin, efter ett par timmars sinnesmörker, i taxikö. Mitt i stan. Där jag spelade utvecklingsstörd för att komma före i kön. När jag ringde och bad om ursäkt, dagen efter, kunde jag få en glimt av hur Jesus kände sig när han gick genom gator och torg med sitt kors. Via Dolorosa, den smärtfyllda vägen, jag var där.

Jag vet inte om det är så mycket mnuff det här, men kanske har du något mnuffigt i bröstet som vill ut? Lättsamt som tungt, eller kanske ett minne som inte väger alls.