Drömmar

Folk brukar alltid tala om mardrömmar... Men jag tänkte berätta om en dröm där jag kände, ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Harmoni kanske, att vara i fullständig balans. Någon form av lycka. För det var det jag kände när jag vaknade.

Jag drömde att jag var liten, inte liten i den bemärkelse att det var från min barndom. Utan det var från en annan barndom. Kanske från ett annat liv, kanske en fiktiv sådan, kanske ett symboliskt bildsspel för frihet och tillfällig känsla av total självkännedom. Och kanske är just den tillfälliga känslan av total självkännedom detsamma som frihet.

Hur som helst, så var jag liten. Ett barn som lekte med min lillasyster i ett höjt landskap där det fanns en flod som sprängde sig fram. Vi var klädda i vuxenkläder, så där som man kunde vara någon gång innan målgrupper som barn och ungdom ens fanns att betänka i samhället. Kanske var det 1800-tals-aktigt. En känsla av alpiska folkdräkter får jag såhär i efterhand.

Jag minns att jag tittade ner på ån som sprängde sig fram i landskapet; som höjde sig och sänkte sig i horisonten, vars kontur mot himlen var fransad med furuskog. Det var långt ner till ån som låg som en silvrig orm mellan klippor, sand och grus. Runt mig var det nog ljung, eller snarlik vegetation. Jag fick svindel av att titta ner, och plötsligt och ologiskt, så faller jag rakt ner. Men jag träffar aldrig marken. Jag gör en u-sväng och flyger uppåt. Och så tittar jag från himlen mot all omnejd. Och så önskar jag att jag befann mig någonstans i horisonten, i någon av de skogarna där. I ett ögonblick, så darrar omgivningen runt mig, som ringar på vattnet, och så är jag där. Jag glider omkring bland stigar och mellan rötter.

Dit jag vill, där hamnar jag, där är jag. Och jag minns som starkast att jag njuter av att färdas obehindrat, och det som fröjdar mig mest är alla synintryck. Naturen i sin helhet, ovanifrån: med alla klungor av trädkronor som darrar lätt i vinden. Naturen i detalj, inifrån: alla barr, lerspår och avtryck som blir stråk och stigar. Sedan vaknade jag bara upp, som man gör efter en mardröm. Plötsligt och klarvaken. Fast istället för att återhämta mig och hitta rätt rytm att andas på, så kände jag lugn. Tja, kanske harmoni.

Mnuff handlar tydligen om drömmer; har du en dröm; minns du den svagt eller detaljrikt? Kvittar skriv av dig. Det är okej att drömma lite konstigt eller som vanligt. Vad nu en vanlig dröm är? Och varför drömmer vi? Måste vi acceptera denna tråkiga logiska förklaring att det handlar om att sortera minnen och ladda batterierna. Om det handlar om att ladda batterierna, varför drömmer vi då mardrömmar? Det laddar inte mina batterier?