Cynism

Att hjälpa andra, är det en annan form av egoism?

Det sägs så. Men jag skulle vilja påstå att kan denna syn på hjälpandet, på altruismen bara är något som ligger i tiden. Det är fräckt att acceptera tankar som vrider och vänder på perspektiven. Vi lever också i en kultur som är högst individualiserad. Det kollektiva och gemenskapen är lite fult. Det är klart att det då inte finns människor som har intentionen att hjälpa andra, utan att själva vinna på det.

Jag tror vi människor i grund och botten är dumma, sociala djur som gillar att döva sig själva med dans och droger. Intellektualiserandet har tagit bort den fina sidan av oss själva. Den sidan som också gillar att ta hand om sina äldre, sina barn och sina vänner. Där beröring, beröm och ömhet är faktiska och naturliga sidor av människan. Klart det finns altruister. Det är väl ingenting att skämmas för?

Förväntningar och planering

När vi planerar våra liv, må det vara ett år framåt eller bara en vecka, så skapar vi förväntningar. Dessa förväntningar blir vårt fokus, vårt mål. Vad händer om vi inte är så bra på att uppnå mål eller kanske är just du inte skapad för att hålla ett fokus? Stress infaller, kanske lite ångest och i värsta fall depression, ingång: väggen.

Om du nu vet detta, och rådet, funderingen eller vad jag nu ska kalla detta inlägg, som lika mycket är riktat till mig själv som till vänner och obekanta: Varför i helskota planerar jag och du, vi alla, och skapar förväntningar som är ohälsosamma?

Går det att planera, för vi har ju en bit i hjärnan som tydligen vill planera, för framtiden på andra sätt? Ska vi sätta ribban lågt? Ska vi ha små mål? Hur gör vi?